Det är svårt att prata om svensk fotbollshistoria utan att nämna Råsunda stadion. Arenan stod där mitt i Solna i över 75 år och blev en symbol för landslagsfotboll, stora ögonblick och oförglömlig stämning. För många av oss var Råsunda mer än bara en byggnad. Det var en känsla, ett minne och en del av livet.
Texten är skribentens egna ord och åsikter och representerar inte nödvändigtvis redaktionens syn. De uppfattningar som framförs är helt och hållet författarens personliga och ska ses som skribentens egna reflektioner.
För egen del började upplevelsen redan vid Solna centrum. Man klev av tunnelbanan, följde strömmen av supportrar och tog den välkända promenaden mot stadion. Vägen kantades av flaggor, halsdukar, ungdomar som sålde matchprogram och folk som pratade fotboll med samma glöd som om det var final varje gång. Den korta vandringen genom tunneln under vägen blev som en passage till en annan värld. Där allting handlade om fotboll.
Något mytomspunnet
När man närmade sig arenan växte ljudet. Råsunda var inte den största eller mest moderna arenan, men den hade en närhet och intensitet som få andra platser kunnat matcha. Läktarna stod tätt inpå planen, och när publiken tog ton kändes det som att hela byggnaden vibrerade. Man behövde inte ens vara inne på arenan för att känna det. Redan utanför grindarna hördes sångerna och trummorna. I hela Solna kunde man höra sången.
Det fanns något mytomspunnet över Råsunda. Det var en plats där generationer samlades för att se blågult spela viktiga matcher, där AIK-supportrar hade sina starkaste minnen och där europeiska storklubbar kom på besök och fick uppleva den svenska fotbollspassionen på nära håll.
Historien som skrevs här
Råsunda invigdes 1937 och var under många år Sveriges nationalarena för fotboll. Här spelades VM 1958, inklusive finalen mellan Brasilien och Sverige. Tusentals landskamper, cupfinaler och allsvenska matcher satte sin prägel på gräsmattan genom åren. Arenan var också AIK:s hemmaplan under decennier, där både glädje och besvikelse fick sitt utlopp på läktarna.
Det var en klassisk brittisk-inspirerad arena, byggd för att skapa tryck från publiken och ge känslan av att man var mitt i händelsernas centrum. För många spelare var det något alldeles speciellt att kliva ut på Råsunda, med den svenska flaggan vajande över huvudläktaren och publiken tätt inpå.
Livet runt arenan
Råsunda var inte bara en plats för 90 minuter fotboll. Den var centrum för en hel kultur. Pubar, kiosker och restauranger runt arenan fylldes långt innan avspark. Det pratades laguppställningar, senaste formkurvorna och gamla klassiska matcher som spelats där. Många som kom dit hade sina rutiner. Vissa stod alltid på samma plats, andra gick alltid samma väg hem efter matchen.
När kvällsmatcher spelades lyste strålkastarna upp hela Solna, och man kunde höra jubel och sång från flera kvarter bort. Arenan blev ett riktmärke, både fysiskt och känslomässigt. Det var derbyn, polacker på besök och en extrem polisnärvaro. Det var kastade flaskor, papperskorgar, bråk, bengaler och mycket mer. Men alla som gick på fotboll var överens om att det är passion. Man går inte dit för att bara se 22 spelare sparka på en boll. Man går dit för att få en upplevelse, på och utanför arenan.
Farväl till en ikon
2012 stängdes Råsunda och året därpå började rivningen. Friends Arena tog över rollen som Sveriges nationalarena, men för många blev det ett avsked fyllt av känslor. Råsunda var långt ifrån perfekt. Den var sliten, trång och saknade modern bekvämlighet. Men det var just det som gjorde den charmig. Den hade själ.
I dag står nya bostäder och kontor där stadion en gång låg. Men minnena lever kvar. För alla som någon gång vandrade vägen från Solna centrum, hörde sången eka mellan husen och klev in på läktaren där historien skrivits om och om igen.
Råsunda var inte bara en arena där matcher spelades. Den var en mötesplats, en plats för drömmar, gemenskap och ren passion för fotboll. Den var svensk fotbolls hjärta under många decennier, och även om byggnaden inte längre står kvar, lever arvet kvar hos alla som varit där.
Nu försöker vi skapa nya minnen på nationalarenan i Solna. En arena som tar strax över 50 000 åskådare. Men den är inte byggd för fotboll. Den är byggd för att storstjärnor som Eminem, Bruce Springsteen, Beyonce (och event som Jehovas vittnen och monstertruck…) ska ha en häftig arena att vara i. Att svenska landslaget och AIK spelar där kommer sekundärt.
Råsunda stadion kommer därför förbli något alldeles speciellt och vi som besökte den kommer alltid att sakna den. Vi kommer aldrig ta in att Sveriges nya nationalarena är ett stort stängt rymdskepp som tagit ifrån allt det som en fotbollsarena en gång stod för.
